flickan från drömmarnas stad
OBS! Denna text är inte inspirerad eller handlar om mig själv!
Det regnar ute, ljudet av regndropparna smattrar mot fönsterbrädet. Lägenheten ligger inbäddad i ett mörker, det är bara dataskärmen som ger ifrån sig ett dunkelt sken. Tv:n står på, men ljudet når inte fram till mina öron, så jag uppfattar inte vad programet handlar om. Alla malande tankar cirkulerar runt i huvudet gång på gång vilket får min hjärna att bulta av trötthet.
Jag är helt blockerad från omvärlden, jag är så långt ifrån verkligheten som man kan komma. Ingenting når fram till mig, endå vet jag att du står bakom mig, beredd på att sticka såfort ett tillfälle ges. Jag vet att du vill säga någonting men dina läppar är förseglade, du förblir tyst.
Just som du ska vända på klacken och försvinna ut i mörkret vänder jag mig om. Kroppen känns med en gång tung och klumpig, jag är som förstelnad och gjuten i sten, men längtan efter att få bli omhållen utav dig får min kropp att fortsätta kämpa sig uppåt, med mina sista krafter ställer jag mig upp på rangliga ben. Med ens känns allting genast som förut när du står där i mörkret tätt intill mig. Dina varma blickar och din lukt tränger sig igenom mig som laserstrålar, din längd gör sig påmind och jag tror nog att du har vuxit lite sedan i somras. Du lägger dina armar runt mig vilket genast får mig att känna mig tryggare än på mycket länge. Desperat borrar jag in mitt ansikte i din tröja, tar ett djupt andetag och försöker hålla emot tårarna.
Dina ögon ser på mina såsom de gjorde en gång för länge sedan och någonstans inser jag att även du har varit i sorg och smärta. Mitt hjärta börjar återigen att dunka för dig som det gjorde de gångerna då det bara var du och jag. En tår följer din kinds kontur och rinner nerför hakan. Att du ens har sökt upp mig förklarar bara en sak, och det är att du fortfarande bryr dig om mig. Jag samlar mitt mod och säger för sista gången att jag älskar dig. En blick, en gest och sedan är du borta i natten.
// skriven av emelie
Kommentarer
Trackback
