....

Det finns ett spel som alla nog känner till, World Of Warcraft, även känt som w.o.w. Jag har aldrig varit insatt i det spelet, men många av mina killkompisar har varit/är det. Jag ser små pojkar på unga år som önskar sig ett w.o.w-spel, och föräldrarna vill inte verka snåla utan går snällt med ungen till spelaffären och köper w.o.w. Den lilla pojken skyndar sig ivrigt hem med sina föräldrar halvspringande efter. Han sätter sig direkt framför datorn och installerar spelet. Efter ett tag är det bara att börja spela. Pojkarna sitter där på rummet med gardinerna fördragna. Dom som knappt är över 10 år glömmer både bort att äta och sova. Dom glömmer till och med bort att verkligheten existerar. Dom vill bara bli bättre. Ja, dom vill helt enkelt bli bäst. Dom träffar en massa spelare från världen över på w.o.w. Dom tränar sin engelska så att de kan snacka med dom andra onlinespelarna. Medans pojkarna tillägnar all sin fritid framför datorn går föräldrarna oroligt fram och tilbaka utan att veta vad dom ska ta sig till. Deras lilla pojke vill inte längre göra som dom vill. Han vill inte åka bort, han vill inte ens äta middag med dom längre. Istället går han upp på natten och äter Billys pizza och dricker läsk framför datorn så att han inte ska missa någonting. Han snackar ständigt med någon från w.o.w i micen. Åren går och pojkarna har ingen lust att plugga, de vill inte satsa på skolan. Det ända viktiga är w.o.w. Det ända som betyder något är spelet. Dom är vakna hela natten och sover sedan i skolbänken, vilket leder till dåliga betyg. Inte nog med det, dom smiter även hem på rasterna för att kunna spela. Dom tappar kontakten med kompisarna. Dom orkar inte umgås mer än framför datorn. Dom hittar på en massa ursäkter för att slippa träffas. Men så händer det något. Deras mamma går in i deras rum och drar upp gardinen som varit nerdragen i flera månader, kanske till och med år. Hon släpar ut sin son och tvingar honom att följa med familjen ner till stranden. Pojkarna vägrar såklart att lämna datorn. Dom står och skriker på sin mamma att dom inte har lust att umgås med sin familj. Men nu har deras mammors oro gått över till ilska över det där spelet, så mammorna drar ut deras söner i solen. Och vad händer när dom träffas av solen. Jo, dom börjar långsamt inse att det existerar en värld utanför datorn. Dom glömmer bort spelet och har för några timmar en normal dag tillsammans med deras familjer. När dom ska bada och börjar att byta om, upptäcker dom ett litet svart hårstrå på kuken. Dom hade inte ens märkt att pubertetern hade kommit. Och när dom skrattar så låter det både mesigt och grovt på samma gång. Dom små killarna var ju vana vid att inte bry sig. I pojkarnas rum hade ju tiden stått stilla, dom hade inte tänkt på att man kunde växa. Mammorna över pojkarna verkade också förvånade över deras grövre röst och finniga ansikte. Sist dom hade umgåtts tillsammans med hela familjen hade dom varit små och klena pojkar på 10 bast. Nu stod där istället halv-vuxna tonåringar med pubbishår, finnigt ansikte och sprucken röst. När pojkarna insett förvandlingen av deras kroppar spelade dom inte mer. Dom skulle trappa ner på spelandet. Dom vill inte gräva ner sin tonårstid i ett fånigt spel. World of Warcraft hade ätit upp så mycket av pojkarnas tid, och gett i gengäld dåliga betyg, färre kompisar, förlorade minnen och tid.