....

Det här brukade vara min feelgood-blogg som jag alltid skrev i när något roligt hade hänt, eller egentligen så brukade det skrivas om allt möjligt - och jag älskade att få skriva av mig. Att få skriva ett inlägg med känsla var det roligaste jag visste och jag kände mig så stolt när jag fått till ett inlägg som blivit riktigt bra skriven. Jag gillade att busa till det lite genom att använda små lustiga ord så att bloggen blev mer personlig och roligt skriven, men mitt krav på mig själv var även att fylla min läsare med både skratt och värme.

Tyvärr har jag på senare tid tröttnat, tror att jag har tappat skrivarglöden och energin för jag vet att jag inte anstränger mig inte längre så som jag gjorde förut. Det känns som om bloggen har blivit gammal, alldeles förgammal för mig..som om vi växt ifrån varandra. Jag och bloggen har ju trotsallt varit bästa vänner i två år nu, eller sedan den 26 oktober 2007 för att vara helt uppriktig. Den kom till på så sätt att jag behövde den. Jag behövde den och den blev min vän då jag alltid gillat att skriva. Jag och bloggen hade roligt tillsammans, jag gillade att skriva i den och den gillade att visa er vad jag skrivit. Vi var ett team, det är vi fortfarande. Jag och min blogg.

Det är många vackra minnen nerskrivna i den här bloggen och vid några tillfällen har jag lutat mig tillbaks och bläddrat i arkivet för att läsa om hur mitt liv såg ut förr. Det är härligt att återminnas dagarna och se gamla bilder. När jag tror att jag förlorat minnen och när vissa dagar känns så otroligt långt borta plockar jag fram dom ur bloggarkivet och återfylls av värmen som bloggen faktiskt ger - trots sin kalla bleka, tomma sida med text och utan design. Made of steel and made of stone, men jag har vant mig vid dess utseende och jag gillar det.




Ord som kommer från hjärtan går rakt till hjärtat.
oredigerad och fin ändå!